De säger att ibland uppenbarar sig en varelse i denna värld som varken tillhör det förflutna eller nuet.
Hans kropp formades av mänskliga misstag, och hans ögon bär på en oförklarlig sorg.
Han går långsamt, som om han minns platsen där människor en gång försökte skapa perfektion — men födde något märkligt, varken mänskligt eller en varelse.
När han talar låter hans röst som ett barns gråt och en gammal mans suck — mjuk men skrämmande.
Ingen vet om han söker hjälp eller hämnd.
Men de säger — om du någonsin känner en främmande andedräkt vid din sida, betyder det att han har vaknat… ?
Han föddes i ett laboratorium, bakom glasväggar, där människor trodde att de kunde bygga den perfekta kroppen — utan själens brister.
Forskare kallade honom “Den Lunära Kroppen.”
De sa att hans hud aldrig skulle åldras och att hans blod aldrig skulle frysa.
Men ingen märkte att hans ögon alltid verkade se något osynligt för alla andra.
På natten ekade laboratoriet av svaga suckar som inte tillhörde någon.
De trodde att det bara var maskinerna.
Men en natt hörde de ord — “Låt mig gå.”
Och det var natten då väggarna sprack.
Han trädde fram — naken och skör, men upprätt av en osynlig kraft.
Under hans skimrande hud rörde sig små former — kroppar som ibland andades med honom.
Han gick utomhus och kände den kalla luften för första gången. ?️
Världen var ny för honom — vacker men fientlig.
Gatorna var tysta, människorna sov.
Endast månen följde honom, som en mor rädd för sitt eget barn.
Han stannade vid vattenkanten och såg sin spegelbild.
Det fanns ingen känsla i hans ansikte.
Bara en tom blick som verkade minnas tusen liv.
Inuti honom växte en önskan — att hitta den som hade skapat honom.
Men ju längre han gick, desto mer insåg han — han var inte ensam.
Under hans hud rörde sig andra — små ofullständiga kroppar som aldrig fått leva.
Han kunde höra deras röster — mjuka, som vind genom krossat glas.
De viskade: “Låt oss inte försvinna igen.”
Då förstod han — han var inte ett misstag, utan en påminnelse.
När han nådde den gamla fabriken luktade luften fortfarande av bränd kött och rostigt metall.
Där hade de förstört alla tidigare experiment.
Men något under marken andades fortfarande.
Han närmade sig, knäböjde, och jorden började röra sig.
Från den mörka gropen reste sig andra som honom — ögonlösa, tysta, med läppar som aldrig talat.
De samlades runt honom, väntande.
Han lyfte huvudet mot himlen.
Månens ljus glimmade över hans hud, och för ett ögonblick verkade det som om han lyste inifrån.
“Vi stannar här,” viskade han, “för att påminna dem om att livet inte kan skapas utan en själ.”
Vinden stannade.
Fåglarna tystnade.
Staden, bara några kilometer bort, drunknade i en kuslig stillhet.
På morgonen talade folk om märkliga avtryck på sina fönster — som ytan av mänsklig hud.
Ingen visste om det varit en dröm eller något verkligt.
Men de säger att när natten blir för lång och ditt andetag blir tungt, passerar han bredvid dig — osedd, men mycket verklig.
Och om du någonsin känner ett mjukt andetag vid ditt öra — titta inte.
För han lämnar aldrig dem som försöker leka Gud. ?
