Den dagen började som vilken annan som helst.
Solen sken, barn lekte utomhus och jag lagade lunch.
När de första dropparna föll förstod ingen ännu vad som skulle komma.
Vinden blev starkare och regnet förvandlades till en storm.
Floden svämmade över och inom några minuter förvandlades vår gård till en mörk vattenpöl.
Vattnet fortsatte att stiga och folk skrek på hjälp.
Jag sprang mot dörren med min bebis i famnen.
Allt flöt – möbler, kläder, minnen.
Och precis när jag trodde att det var slutet såg jag honom.
En varg, stående på en sten, mitt emot mig.
Han tittade på mig som om han visste hur han skulle rädda oss.
Jag följde honom utan att veta vart vi var på väg.
Allt hände så fort.
Morgonen hade varit lugn, men vid middagstid hade himlen blivit svart.
Vinden slog mot fönstren som om något utanför ville bryta sig in.
Jag tittade ut – gården fylldes redan med vatten.
Några minuter senare nådde den dörren.
Jag tog min bebis, svepte in honom i en filt och försökte ta mig ut.
Bortom dörren fanns det redan en flod.
Vattnet steg över mina knän, och strömmen var så stark att varje steg var en kamp.
Folk skrek, vissa klättrade upp på hustak, andra försökte rädda sina saker.
Jag sprang, utan att veta vart jag skulle ta vägen.
Regnet bländade mig, och jag andades knappt.
Mitt barn var tyst.
Jag visste inte om jag hade styrkan att fortsätta.
Och det var då jag såg honom.
En varg.
Han stod på en stenig sluttning, mitt emot mig.
Hans ögon var lugna men skarpa.
Han vände sig åt vänster och började gå.
Jag vet inte varför, men jag litade på honom.
Han gick framåt och hittade platserna där det fortfarande var möjligt att gå.
När jag saktade ner stannade han.
Han vände sig om för att titta på mig – väntande.
Sedan rörde han sig igen.
Jag följde efter honom och höll mitt barn hårt mot bröstet.
Vattnet nådde min midja, men jag fortsatte.
Vi passerade en halvrasad mur, sedan en gammal träbro.
Därifrån kunde jag äntligen se människor.
Räddningsarbetare – stående på högre mark.
En av dem ropade:
«Där! Kvinnan med barnet! Jag ser dem!»
De sänkte ner ett rep.
Jag lyfte mitt barn först och tog sedan tag i repet själv.
När jag klättrade upp skakade hela min kropp.
De svepte in oss i filtar och gav oss vatten.
Men jag hörde ingen.
Jag tittade ner.
Vargen var fortfarande där.
Han stod i regnet och tittade upp på oss.
En stund rörde han sig inte.
Sedan vände han sig om och gick därifrån – in i skogen.
Jag såg honom aldrig igen.
Räddarna sa att det inte fanns några djur i det området.
Men jag vet vad jag såg.
Han visade mig den enda vägen som kunde ha räddat oss.
Den dagen förlorade vi allt – vårt hem, vår mark, vårt levebröd.
Men vi levde.
Ibland, på natten, när vinden slår mot fönstret, minns jag hans ögon.
Den blicken lämnar mig inte.
Den säger bara en sak –
När det verkar som att allt är förlorat, finns det alltid någon som dyker upp i rätt ögonblick,
även om det inte är en människa ??
