I många år trodde jag att det mörka, tunga märket i mitt ansikte bara skulle vara början på smärta.
Det drog till sig uppmärksamhet varje gång jag gick ut.
Människor stirrade länge och försökte förstå vilken historia som levde på min hud.
Men livet ledde mig nerför en väg som ingen kunde ha förutsett.
Genom åren genomgick jag dussintals operationer.
Det var många – smärtsamma, utmattande, ibland skrämmande, ibland hoppfulla.
Varje operation förändrade inte bara mitt ansikte utan också något inom mig.
Min hud omformades långsamt, mjuknade upp och förvandlades. Men den förlorade aldrig historien som var inristad i den.
Idag lever jag med ett ansikte som är annorlunda, men helt mitt.
Det är resultatet av min kamp, min styrka och min orubbliga vilja.
Och jag är säker på att många har upplevt eller lever igenom samma resa, och min berättelse kommer att ge dem styrka att fortsätta framåt.
Ibland sitter jag framför spegeln och försöker minnas vilken sorts barn jag var när världen kändes omöjligt stor.
Jag tittar på mina gamla barndomsfoton och försöker minnas när jag först började acceptera mig själv som jag skulle vara resten av mitt liv.
Ett av mina allra första foton är det du ser i mina händer – en liten flicka med djupa, mörka märken runt ögonen.
Då förstod jag inte att detta var början på min historia. Början på mitt «extra hjärtslag».
Jag föddes tidigt på morgonen, precis när solen började gå upp.
Läkarna blev tysta när de såg mitt ansikte för första gången.
Min mamma säger att tystnaden kändes som en blandning av rädsla och förvirring.
De sa bara ett ord – ”unik”.
Jag förstod väldigt tidigt att det här ordet skulle stanna kvar hos mig.
När jag gick ut tittade folk ofta på mig länge.
Vissa log, andra var förbryllade, och barn frågade alltid ärligt: ”Mamma, varför är den där flickan målad?”
Jag log ofta tillbaka och föreställde mig att jag kanske verkligen såg ut som en liten illustrerad figur.
Eller kanske bar jag en osynlig ”modig flicka-mask” varje dag.
Min mamma upprepade alltid samma ord. ”Du ska skriva din egen berättelse.”
De orden stannade kvar hos mig under hela min barndom.
Under åren förändrades mitt märke, mörknade och ljusnade sedan igen.
Jag genomgick många operationer. Det var inte bara behandlingar.
De var en väg mot den jag skulle bli.
Från operation till operation förändrades min hud långsamt.
Jag växte upp snabbare än andra barn. Jag lärde mig att övervinna smärta, att vänta, att uthärda.
Ibland trodde jag att jag inte skulle klara det, men min mamma sa alltid:
”Detta är färgen på din styrka, Luna.” Jag började rita mig själv.
Först var det en lek, sedan blev det mitt djupaste språk.
I varje teckning gjorde jag ibland mitt avtryck större, ibland mjukare.
Det var min berättelse på papper. Jag kände att om jag kunde rita det, kunde jag också acceptera det.
Ett av mina barndomsfoton är från den dagen jag höll en av mina teckningar i mina händer.
Jag kände mig stark den dagen för första gången. Min berättelse handlade aldrig bara om behandlingar. Jag har en syster – Laura.
Hon har varit min sköld, min partner och ibland hela min värld.
I skolan, på gården, på lekplatsen – hon var alltid bredvid mig.
När en flicka en gång försökte göra narr av mig, steg Laura fram och sa:
«Hon är min syster, och hon är starkare än du tror.»
Den dagen förstod jag att min historia inte bara var min.
Den tillhörde också dem som älskade mig.
En av de roligaste dagarna i min barndom är den där jag sitter på en stol och håller spaghetti och Spider-Man i handen.
Jag brukade rättfärdiga min «svarta mask» med att Spider-Man också bar en mask.
Min mamma skrattade, sedan grät hon – den här gången av glädje.
Jag fortsatte att växa och jag fortsatte att lära mig att acceptera det jag hade.
Folk frågade mig ofta: «Är du inte rädd?» Jag log alltid.
«Jag har levt med den här frågan så länge att den bara har blivit ytterligare en rad i min berättelse.»
Jag lärde mig att inte titta på människors ansikten utan in i deras ögon.
Jag insåg attAcceptans börjar där rädslan slutar. Jag är fortfarande ung. Lever fortfarande igenom förändringar.
Jag övervinner fortfarande dagarna som är svårare än andra. Men varje dag vet jag en sak. Mitt ansikte är min berättelse.
En berättelse om kamp, ärr, styrka, kärlek och oändlig tillväxt.
Och jag skulle aldrig ändra på det. Det blev min seger.
Mitt bevis på att unikhet alltid vinner. Och här är jag — Luna Fenner.
En liten flicka med en oändligt stor berättelse. En flicka vars ansikte inte bara är ett märke.
Det är den väg jag gick med styrka och ljus. Och den vägen är det som gjorde mig till den jag är idag.
