Jag hade aldrig föreställt mig att mitt liv skulle bli en berättelse som låter som en mystisk saga.
I åratal har jag följt endast mitt hjärtas röst, trots ständig kritik, viskningar och det tysta ekot av tvivel.
Min väg känns ibland som galenskap, ibland som ett mirakel från himlen.
Jag lever vid sidan av mina elva barn och känner deras andetag dag och natt.
Men under allt detta döljer sig en styrka som få verkligen känner till.
Jag avslöjar inte allt, men berättelsen som börjar här döljer mycket mer än bara moderskap. ?
Ibland sitter jag i tystnad och försöker föreställa mig hur mitt liv hade varit om jag valt en annan väg.
Kanske hade jag bara haft ett eller två barn, kanske ett lugnt hem och friare dagar.
Men sådana tankar försvinner snabbt.
Mitt öde skrevs för länge sedan av en annan hand, och jag har valt det.
Jag är mamma till elva barn.
Elva olika världar lever under mitt tak – sammanflätade men ändå unika.
Varje morgon vaknar jag till ett dån som åskan: skratt, spring, ibland gråt.
Och mitt i allt detta finner jag livets renaste rytm.
Många frågar mig hur jag klarar allt.
Ärligt talat vet jag inte alltid själv.
Ibland känns det som om jag lever i ett utrymme där tid och trötthet följer andra lagar.
Kanske kommer denna styrka från tro.
Eller kanske helt enkelt från moderinstinkt.
Min man, Chris, står alltid vid min sida.
Han är inte bara familjens huvud, utan också min sköld och min fasta vägg.
Hans tro och tålamod är grunden i vårt hem.
Tillsammans bygger vi denna värld – genom kaos och glädje.
Många tror att livet i en stor familj är enklare, eftersom alla hjälper varandra.
Men verkligheten är mycket mer komplex.
När elva barn bor under samma tak blir det en konst i sig att ge var och en tillräcklig uppmärksamhet och kärlek.
Ibland frågar jag mig själv om jag verkligen är rättvis.
Får varje barn det de förtjänar?
Jag har ofta hört min mammas kritik.
Hon säger alltid: ”Du kan inte ge varje barn tillräckligt med tid.”
Hennes ord skär som en kniv, men jag håller inte med.
Jag är med dem hela dagen, och de vet att mitt hjärta är öppet för var och en av dem.
Jag lever för dem.
I vårt hem har vi skapat våra egna små regler.
Vi har inga traditionella klassrum, men vårt bord har blivit en skola och lek har blivit lektioner.
Jag lär dem att kunskap alltid kan vara dold i de mest oväntade detaljerna.
Ibland är den i doften av nybakat bröd.
Ibland i leendet hos en bror eller syster.
Vårt hem liknar ibland ett litet samhälle.
Vi har vår stora skåpbil, som under resor blir ett rullande hem.
På gatan stannar folk ofta och tittar på oss.
Vissa ler.
Andra skakar på huvudet i tyst förundran.
I deras ögon läser jag både beundran och misstro.
Kvällarna är de vackraste stunderna i vårt hem.
När alla samlas i vardagsrummet och jag sitter och lyssnar på deras röster vet jag att min trötthet inte varit förgäves.
I dessa stunder känner jag meningen med mitt liv. ?
Men inom mig finns en hemlighet som jag sällan delar.
Jag vill alltid ha mer.
Jag fruktar inte miraklet av ett nytt liv som börjar.
Jag vet att varje nyfödd bär med sig ljus och en okänd väg.
Och denna väg skrämmer mig inte.
Mitt hjärta är fortfarande öppet.
För vissa kan min berättelse verka överdriven.
Men jag vet att detta är mitt öde.
Ibland känns det som om min familj är ett mysterium som bara vi kan förstå.
Och just denna hemlighet gör oss starka.
Jag lovar inte att jag kommer att stanna här.
Inom mig lever fortfarande en röst som viskar: ”Du är inte färdig än.”
Och kanske är det livets största mysterium. ?
