Jag kom in i en värld som inte verkade redo för mig, men jag fruktade den aldrig.
Mina första intryck av livet började i ett litet, rosa badkar, där vattnet var varmt, men framtiden var osäker.
Alla sa att mitt liv skulle bli svårt, att jag hade begränsningar, men jag förstod snart att verkliga gränser bara finns i en människas sinne.
När jag först såg dockan med proteser som såg ut som min, förväntade jag mig aldrig att den skulle förändra hur jag såg på min egen kropp.
Den dagen bestämde jag mig för att min berättelse inte skulle försvinna i tystnad.
Jag var tvungen att bevisa att skönhet kan skapas utan armar, och att man kan nå de platser där andra fruktar att gå, även utan ben.
Jag minns mitt tidigaste minne – den mjuka rörelsen av varmt vatten inuti ett litet badkar.
Jag satt där, omgiven av rosa väggar som kändes som mitt allra första hem.
Jag var för liten för att förstå varför min kropp var annorlunda.
Men även då kände jag att min styrka bodde inuti mig, inte i min kropps form.
Min mamma sa alltid att jag var född för att slåss och vinna.
Jag växte upp sittande på golvet – på mjuka, färgglada mattor där mina leksaker såg större ut än jag var.
Först försökte jag röra mig genom att glida, med hjälp av de små armstumpar jag hade.
Varje rörelse var svår, men jag gav aldrig upp.
Jag lärde mig att vända mig, att klättra, att nå de saker som såg långt borta ut.
Ibland föll jag, men jag reste mig alltid igen. Varje dag blev jag lite starkare.
En dag tog de hem en docka med svart hår och proteser.
Jag stirrade på henne länge och kände att något förändrades inom mig. Jag insåg att jag inte var ensam.
Jag såg en leksak som förstod mig mer än någon annan kunde.
Den dagen accepterade jag mig själv helt och hållet för första gången.
Från och med det ögonblicket började jag tro att jag kunde göra mer än någon förväntade sig.
Åren gick, och jag lärde mig att röra mig snabbare och mer självsäkert.
Jag gled över mattan, klättrade på bordsben, och inget hinder skrämde mig.
En dag gav läkarna mig min första protes.
Jag var fruktansvärt uppspelt och lite rädd.
Men i det ögonblick jag kände styrkan och balansen i min nya arm förstod jag att jag inte höll på att bli någon annan – jag höll på att bli mer mig själv.
Jag lyfte min lila arm och kände kraft flöda genom mig.
Den dagen förstod jag att jag kunde bygga mitt eget liv, på mitt eget sätt.
När människor tittade på mig såg jag ofta blandade känslor i deras ögon.
De kunde inte förstå hur jag kunde vara så stark.
Jag lärde mig att inte titta tillbaka på deras blickar. Jag gick framåt – i min takt, på min väg.
En gång på sjukhuset började en liten pojke gråta när han såg mig. Han trodde att jag hade ont.
Jag gick fram till honom och placerade min lilla armstump på hans knä. «Jag mår bra», sa jag till honom. «Jag gillar verkligen den jag är.»
Han log, och jag insåg att min berättelse kunde ge styrka till andra.
En morgon, när jag var lite äldre och min docka satt bredvid mig, bestämde jag mig för att gå.
Inte glida, inte luta mig – gå på mina nya ben.
Jag reste mig upp och kände hela världen resa sig med mig. Min kropp tvekade en sekund, men det gjorde jag inte.
Jag tog mitt första steg. Sedan ett andra. Min mormor grät av stolthet.
Min mamma klappade händerna. Och jag gick helt enkelt – med mitt livs största leende.
Den dagen förstod jag att jag inte hade besegrat mina begränsningar, utan mina egna rädslor.
Nu lär jag mig något nytt varje dag. Jag inser att min styrka inte kommer från lemmar, utan från vilja.
Jag är inte rädd för att möta osäkerhet. Jag går in i den. Jag klättrar igenom den.
Jag är fortfarande liten, men livet inom mig är enormt. Och jag vet att min historia bara har börjat.
Jag kommer att bli någon som inspirerar – inte på grund av min kropp, utan på grund av min beslutsamhet.
Jag minns alltid min docka, som satt bredvid mig den första dagen.
Vi var båda gjorda för att vinna. Och vi kommer båda att nå platser som andra inte ens vågar föreställa sig.
