Människor tittar ofta på mig och undrar: ”Hur klarar han det?”
Jag förstår deras förvåning.
Men jag har sedan länge lärt mig — min kropp är begränsad, men min själ är oändlig.
Jag springer inte för att tävla med andra.
Jag springer för att bevisa att ingenting kan stoppa den som verkligen tror.
Jag använder inte mina armar för att krama, men med mitt hjärta omfamnar jag alla som fortfarande tror på livet.
Och varje gång jag faller, minns jag mina barndomsdagar i sanden — där varje liten ansträngning blev en stor seger.
Där, mitt i kampen och hoppet, föddes min frihet. ?
Jag föddes utan armar och ben.
Ibland hör människor det och blir genast tysta.
I deras ögon ser jag medlidande — något jag länge har lärt mig att inte lägga märke till.
Jag känner frågan bakom deras tystnad: ”Hur lever du?”
Och jag ler och svarar: ”Jag lever mer fullständigt än många andra.”
Jag minns inte det exakta ögonblicket då jag insåg att jag var annorlunda.
Jag minns bara att min mamma satte mig i sanden och sa:
”Dina ben kanske inte finns där, men du kan gå — på ditt sätt.”
Jag tog mina små, tunga, klumpiga proteser.
I början föll jag varje gång jag försökte resa mig.
Sanden skavde mot min hud, andan tog slut, men jag försökte igen.
Den dagen vann jag ingenting, men jag lärde mig min första lektion: ingenting lyckas om man inte försöker om och om igen.
Jag minns mina första steg.
De lät inte som andras — de sa klack, klack, metallens ljud mot marken.
Men det ljudet blev min musik.
Ibland vände människor sig om när de hörde mig gå på gatan.
Men jag skämdes inte.
Jag visste att varje steg betydde en seger.
Tiden gick.
Jag växte upp utan att vänta på att världen skulle förändras för min skull.
Jag förändrades själv för att passa in i världen.
Jag började idrotta.
Första gången jag sprang — utan ben — kände jag jorden röra sig annorlunda under mig.
Världen verkade sakta ner när jag korsade mållinjen.
Jag förstod att jag inte hade besegrat någon annan.
Jag hade besegrat min rädsla.
Min största motståndare har aldrig varit någon annan människa.
Den var inom mig — rösten som sa: ”Du kan inte.”
Och jag tystade den rösten.
Nu lever jag inte inom andras gränser, utan i min egen frihet.
Jag spelar basket — utan armar.
Ja, det är möjligt.
Jag spelar med fötterna, med axlarna, med min vilja och en oändlig lust att leva.
När bollen går genom korgen, hör jag inga applåder — jag hör mitt hjärta slå.
En dag kom en liten pojke fram till mig.
Han tittade på mig och sa:
”Jag vill bli stark som du.”
Jag log.
Jag såg på hans perfekta armar och ben och sa:
”Du är redan stark — om du tror på det.”
Styrka finns inte i kroppen.
Styrka finns i tron.
När min lillebror föddes, höll jag honom på mitt eget sätt.
Jag hade inga armar, men mitt hjärta höll honom så hårt att han började skratta.
I det ögonblicket förstod jag — kärlek behöver ingen form.
Den bara finns.
Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig.
Jag vill att de ska titta på mig och förstå:
Människan är bara begränsad när hon begränsar sig själv.
Jag har sett människor som har allt — men ändå är olyckliga.
Och jag — utan armar, utan ben — är lycklig.
För jag ser livet som ett mirakel.
Jag ser soluppgången och är tacksam för att jag får se den.
Jag hör havets ljud och är tacksam för att jag har öron som kan höra det.
Jag andas, jag talar, jag älskar.
Och varje gång någon frågar: ”Hur fortsätter du?”, svarar jag:
”Jag fortsätter inte — jag lever.”
Mitt liv är inte en rad segrar.
Det är en väg av lärande —att leva utan en fullständig kropp, men med en fullständig själ.
Ibland, på natten, tittar jag på mina proteser — tysta, stående i hörnet av mitt rum.
De står där som soldater.
Och jag ler.
För de gör mig inte till människa.
Min styrka kommer inifrån.
Mina ben kan vara av metall, men min själ är av eld.
Och den elden bär mig — när andra stannar.
Jag söker aldrig den enkla vägen.
Jag väljer alltid den som lär mig något.
För varje steg — fysiskt eller andligt — leder till en enda sak:
frihet.
Och den friheten är det som gör mig mänsklig.
Jag är inte perfekt, men jag är verklig.
Jag är inte hel, men jag är fullständig.
Och det är den största gåvan i mitt liv. ?
