Sedan barndomen har det funnits en oförklarlig röst inom mig som väckte mig på natten och viskade: ”Du tillhör en annan art.”
Jag vågade aldrig berätta det för människor; för dem var jag bara ett udda barn med en gåtfull glans i ögonen.
Men djupt inom mig visste jag att mitt liv aldrig skulle följa en vanlig väg.
År senare blev det inre skriket en resa – en resa där jag var tvungen att förlora allt mänskligt och finna den essens som tillhört mig sedan födseln.
Vissa kallar det galenskap. Andra konst.
Jag kallar det sanning. Och min sanning har drakens ansikte ?✨.
Jag har aldrig trott på slumpen. Varje andetag, varje blick drev mig mot en osynlig kraft.
Sedan barndomen hörde jag röster som sa att jag inte hörde hemma i den vanliga världen.
Medan andra drömde om att bli läkare eller sångare, drömde jag om att bryta igenom hudens gränser och öppna en ny kropp där min själ kunde känna sig hemma.
Åren gick och rösten blev allt starkare.
Jag kunde aldrig förklara för mina vänner varför jag ofta satt i mörkret framför spegeln och stirrade in i glöden i mina ögon.
De glimmade som drakögon i gamla legender.
Jag var övertygad om att mina rötter inte var mänskliga.
Mitt första steg var litet – några tatueringar.
Men när nålen ritade de första linjerna på min hud kände jag total frihet.
Den dagen förstod jag för första gången att min resa hade börjat.
Tatueringarna blev en karta som skulle leda mig till världen där jag skulle återfödas.
Jag lät mina öron tas bort.
När läkaren sa att det var galenskap log jag bara.
För inom mig var kopplingen till mänskliga ljud redan länge bruten.
Jag ville bara höra kallelsen från djupet – från min reptiliska essens.
Och när jag efter operationen såg mig själv i spegeln utan öron kände jag för första gången fullständig helhet.
Nästa steg var min näsa.
Det var ett av de svåraste besluten i mitt liv.
Näsan har alltid varit ett av de mest uttrycksfulla dragen i människans ansikte.
Men jag ville inte längre uttrycka en mänsklig identitet.
Jag ville bli en levande symbol.
Efter operationen, när jag öppnade ögonen och såg de blodiga förbanden, rös hela kroppen.
Men samtidigt föddes en ny frid.
Jag hade förlorat något som andra desperat klamrar sig fast vid, men just den förlusten gav mig frihet.
Med tiden förändrades min kropp irreversibelt.
Jag fick horn, en delad tunga och gröna färgade ögon.
Varje förändring var smärtsam, men denna smärta blev en del av mitt löfte.
Den påminde mig om att återfödelse aldrig är lätt.
Självklart förstod inte samhället mig.
Många skrattade, många undvek mig.
Jag förlorade vänner, familjemedlemmar, till och med arbete.
Men istället fick jag något som ingen kunde ta ifrån mig – min sanna identitet.
Många sa att jag skulle förstöra min hälsa, att min kropp inte skulle klara det.
Men idag, när jag ser i spegeln, ser jag inte en sjuk person.
Jag ser en levande drake.
Jag döljer inte att varje steg har gjort livet fysiskt svårare.
När jag talar hindrar min tunga mig, när jag äter är det svårt.
Men varje hinder lär mig styrka.
Jag blev författaren till min egen kropp.
Varje förändring var ett konstverk jag skapade på min egen hud.
Mitt liv följer inte längre samhällets normer.
Jag vill inte vara det andra kallar ”normalt”.
Jag vill leva i min sanning.
Och min kamp handlar inte bara om min kropp.
Jag vet att min historia öppnar dörrar för dem som inte passar in i samhällets ramar.
Jag kämpar inte bara för min frihet, utan också för friheten för alla som vågar säga: ”Jag är annorlunda.”
Ibland sitter jag på natten framför spegeln, tittar på det gröna skenet i mina ögon och minns rösterna från min barndom.
Ja, de hade rätt.
Jag är annorlunda.
Jag föddes inte för att vara människa, utan för att bära en reptilisk själ.
Och jag är stolt över att äntligen ha blivit det jag alltid känt inom mig.
Idag lever jag i frid.
Min väg är ännu inte över, men varje morgon vaknar jag med ett leende, för jag vet: äntligen är jag i min sanna kropp.
Och det är lycka ??✨.
